Jag är snart 40 år och har fortfarande inte någon fast punkt. Det känns så tråkigt. Mitt resande i min ungdom och vuxen ålder har varit väldigt dåligt för min karriär, och mitt självförtroende. Jag känner mig så lite värd.
Jag bor i Hongkong i en liten lägenhet som vi betalar hutlös hyra för. Inget ingår, inget alls. Sen har vi bara råd att bo långt utanför allt för vi tjänar inte tillräckligt för att få bo sådär riktigt bekvämt, som man egentligen ska göra i Hongkong, tycker jag iallafall.
Mitt resande och bohoppande har gjort mig ensam. Jag har många bekanta, men inga nära vänner kvar. Även om jag inte ångrar mina landshoppningar så saknar jag vänner, det är väldigt jobbigt.
Jag är gift med en underbar man, han är långt ifrån perfekt (det är inte jag heller), men det är vi, på gott och ont. Vi har en dotter som var väldigt efterlängtad och på den fronten känns det såklart bra. Men ibland bråkar vi, som alla par gör, och då saknar jag att ha någon att kunna gå till, ringa, träffa eller bara finnas där som stöd.
Jag börjar mer och mer sakna en fast punkt. Vi vet så här långt att den fasta punkten inte ser ut att vara Hongkong. Jag hatar det här stället, massor. Det är komplicerat att bo här, omständigt och dyrt som fan. Visst, vi betalar nästan ingen skatt, men jag som tjänar lika lite idag som jag gjorde när jag en gång i tiden började jobba, tycker inte det är värt det.
Det har tagit hårt på mitt självförtroende. Det är ett tufft liv att bo i Hongkong, och jag är väl inte så härdad som jag trodde. Jag ser ner på mig själv, känner mig mindre värd och jag är sliten, tjock, lat och trött. Det är inte kul.
Jag vet att vi kan få ett lättare liv, med bättre boende, bättre socialt familjestöd, något enklare liv, någon annanstans. Jag vet, för jag har bott på andra ställen. Och det ÄR bättre än här. Men med min man som enda barn, och hans mamma som återhämtar sig från cancer, så blir vi kvar här ett tag till. Men jag känner mig fast. Det är inte kul. Jag är väldigt glad att svärmor för tillfället är frisk, självklart. Men jag vill att vår familj också ska bestämma vart vi ska ta vägen. Kommer vi någonsin få äga ett hus, eller lägenhet? Bli en fast punkt för våra barn, existerande och eventuella framtida. Jag hoppas det.
Men det här var inte poängen med mitt skrivande. Det är att det kan bli ett väldigt ensamt liv att flytta runt, och det kan skada karriären istället för tvärtom. Eller så har jag bara haft väldigt otur...
